vi helst gör saker vi är bra på och för det mesta tycker att det vi
inte är bra på från början är urbota trist och inte värt att ödsla tid
på. Är det inte bara väldigt väldigt dumt egentligen? För tänk så
många svagheter som skulle kunna bli våra styrkor om vi bara kunde stå
ut ett tag med att öva på saker som vi är mindre bra på. Och är det
inte väldigt mycket roligare att bli bra på nåt som man tidigare varit
dålig på istället för att bara bli bättre på något som man redan är
bra på?
Den rationella tanken tog jag med mig in i gymmet idag när det var
dags för ett svaghetspass, dvs ett pass där jag enbart körde de
tråkigaste övningarna - dvs tråkig i bemärkelsen att jag verkligen
inte briljerar i dem.
Började med front squats och fortsatte med overhead squats - två
övningar där rörligheten verkligen utmanas och som jag har svårt för.
Jag är inte stark i benen (än) och jag tycker att det är besvärligt
med balansen och rörligheten i de här övningarna. Men de här
övningarna är viktiga för att överhuvudtaget kunna göra frivändningar
och ryck tex. Fortsatte med dips där jag är märkligt svag och så där
höll jag på.
Jag kan ju inte säga att det var superkul direkt men kände mig väldigt
nöjd med mig själv efteråt. En vacker dag kommer belöningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar