Tillbaka från de döda

Igår var det dags. Dags för passet som alla som redan kört det styrkeprogram jag kör nu varnat för. "Räkna med att det tar 2½ timmar" och "Du kommer att vara helt död efteråt" var kommentarer jag fått höra. Bland annat från den här väldigt starka tjejen. Klart man blir lite nervös. Det till och med står i själva programmet att man om man ska träna något annat den här dagen så ska man göra det innan passet. Nu förstår jag varför.

Passet ingår som ett "volympass" i styrkeprogrammet och tanken är att matta ut muskelgrupper och att man ska känna sig slutkörd i de arbetande musklerna redan efter första setet. Tror minsann att jag lyckades. Efter ett set, eller 1/15 av hela passet om man så vill, var mina ben mos och tunga och darriga av mjölksyra. Fin start.

Just det setet bestod av:

16 utfallssteg med vikt

15 knäböj med KB (goblet squat)

20 utfallshopp utan vikt

Den här triaden av övningar skulle göras tre gånger med 1 min vila mellan varje set. Hela träningspasset bestod av 5 liknande grupper om tre övningar vardera där varje grupp fokuserade på någon viss muskelgrupp (ben, axlar, mage osv).

Jag kämpade och slet och tyckte att jag varit hyfsat snabb ändå när jag efter 75 minuter kom till den femte och sista gruppen av övningar, den som jag visste framförallt innehöll turkish get ups. Jag hade dock inte (som tur var kanske) inte funderat så mycket över att det var 16 turkish get ups i varje set. Bara att göra 16 turkish get ups är jobbigt. Att göra 48 stycken är inte tre gånger så jobbigt utan kanske 10 gånger värre. Ansträngningsgraden ökar inte proportionerligt med antalet, det är en sak som är säker. Mina axlar skrek, jag flåsade som en uppspelt hund och folk omkring mig måste ha trott att jag fastnat i ett visst rörelsemönster och inte visste hur jag skulle komma ur det - ligg ner, res dig upp, lägg dig ner igen. Tvångsmässigt liksom. Jag hörde någon som i en dimma prata om turkish get ups och säga till sin kompis att: det där är jobbigt, det tar i mage, axlar, triceps, rumpa, ja överallt. Jo jag tackar, precis så kändes det.

Efteråt kände jag mig sjuk. Ville bara krypa ur min egen kropp. Det var jobbigt att sitta en timme hos frisören och när jag kom hem somnade jag direkt. Kände mig orkeslös och tung i precis hela kroppen. Inte skönt på något sätt, snarare obehagligt, men känner igen känslan från långa skidpass när det kan ta ett tag att återställa energinivåerna efteråt.

Nu är det två veckor till nästa gång martyrpasset ska genomföras. Till dess har jag förmodligen glömt det vidriga med det. Och idag mår jag bra. Förutom en viss träningsvärk förstås.

Här är ett klipp på en lite speciell typ av turkish get up - med flickvän istället för kettlebell. Númi visar hur det ska gå till.