Återuppståndelse

Nämen ser man på - bloggen lever visst fortfarande ändå. Jag lever hursomhelst i allra högsta grad och tiden efter vandringen har bara rusat iväg. Och mitt i alltihopa så försvann viljan och lusten att skriva här. Och eftersom jag anser att det där med "borden" är ett dumt påhitt, så fick bloggen helt enkelt vila lite. Viljan att träna har dock aldrig försvunnit, utan tvärtom varit på topp.

Helgen har spenderats i sommarstugan som skulle fixas till och stängas för vintern. Jag har lyckats ta tillvara på det fantastiska kalla och klara höstvädret och promenerat och sprungit en hel del mellan alla fikor och stunder med boken i soffan framför brasan (som för övrigt höll på att rökförgifta oss hela bunten, men det är en annan historia). Ön är som vackrast sent på hösten och tidigt på våren när den liksom halvslumrar. Väldigt få människor som rör sig och total stillhet och tystnad.

Full av energi efter en så lugn helg bestämde jag mig för att utnyttja att det blivit vintertid och därmed ljusare på mornarna igen. Så imorse blev det morgonjogg i soluppgången. Verkade dock inte vara så många som tänkte likadant för Djurgården var väldigt väldigt sömnig, vilket gjorde det till en ovanligt bra morgonjogg. Nej, jag är inte folkskygg, vilket det här inlägget verkar tyda på, men på morgonen vaknar jag helst i lugnet och inte bland stressade stockholmare.