28 juni 2012

Nytt äventyr - vandra Kungsleden

Det har hänt mycket i mitt liv de senaste två veckorna - därav tystnaden här. Jag har haft fullt upp med att hinna med mina egna tankar och känslor som far fram och tillbaka och upp och ner. Men mer framåt än tillbaka och mer upp än ner.

Nu börjar den värsta stormen lägga sig och jag kan konstatera att den förändring som skett har gett mig energi som räcker till att värma upp ett hus eller två och att förändringen satt ordentlig fart på mina tankar om att förverkliga drömmar.

En dröm jag återkommit till under en tid är att genomföra en längre vandring, gärna till viss del ensam. Få chansen att bara umgås med naturen och mig själv. Utan något som avbryter. Se vad som händer med mig när jag är bortkopplad från allt vad vardag heter. Hitta en vardag i vandrandet.

Nu har möjligheten uppenbarat sig och jag står här i ett virrvarr av planeringstankar. Ny ryggsäck? Hur lång tid ska jag vara ute? Sällskap? Beställa båttransporter. Vill inte frysa. Hur gör jag med mat?

Min vandring kommer att ske i augusti/september och jag kommer att vandra hela Kungsleden mellan Abisko och Hemavan - en sträcka på ca 43 mil genom fjällterräng. Jag har ingen som helst brådska utan äventyret handlar snarare om att vara ute en längre tid än att ta mig fram på kortast möjliga tid och jag räknar med att det kommer ta mig en knapp månad.

Jag kommer att vandra själv under de delar där det fungerar att gå mellan stugor och få finfint sällskap under den mer ödsliga sträckan Kvikkjokk-Ammarnäs där tält måste medtas och mat bäras för ett antal dagar i taget. Det kommer att bli tyngre och tuffare under den här sträckan och jag kommer förmodligen att längta halvt ihjäl mig efter sällskap efter att ha vandrat ensam under ett par veckor. Ensamtältning är dessutom inget som direkt lockar mig.

Funderar nu på olika lösningar för att ni ska kunna följa mig under vandringen och jag återkommer förstås med mer tankar och funderingar. För det kryllar av dem kan jag meddela.

Tänk er en månad med dessa vyer:


16 juni 2012

Crossfitfredag

Stämningen i boxen på fredagar är alltid grym! Grymmare än vanligt alltså. Som den bästa AW:n med den skillnaden att vi hänger i ringar istället för i baren och byter ut ölen mot torkad mango. Alla favorittjejer var på plats och det flamsades en del och tränades en del.

Först en svår och tung styrkeövning i ringarna med syfte att öva på den inledande delen av skin the cat, där jag helt klart fick känna på mina begränsningar (och förbättringspotential). Därefter ett ganska soft pass där ingen stod som vinnare utan där övningarna bara skulle genomföras. Utan stress. Ovanligt.

4 varv av:
15 ringrodd inom 1 min
25 sek tuck support i ringar inom 1 min
10 burpee box jumps inom 1 min

Det där ringroddmomentet skulle visa sig vara galet tungt. När musklerna tar slut tar de liksom slut. I övrigt lite svid i magen från tuck supporten och flås från burpee box jumps. Uthärdligt. Och värdigt en fredagkväll.

Bildkavalkaden tackar jag Rikard och Crossfit Nordics blogg för.



14 juni 2012

Crossfithumor

Under gårdagens Crossfit fick vi göra "The Butt Test", ett test för att se om man har tillräckliga gluteus maximus. Kan ju säga att vi tjejer för en gångs skull hade en klar fördel i och med vår grundläggande fysik. För min del klarade jag testet, dvs skivstången fastnade lite på baken. Åtminstone när jag spände rumpan.

Störd grej och typisk Crossfithumor.

12 juni 2012

PR trots sega dagar

Har känt mig seg i några dagar nu. Seg som i ingen lust, ingen energi. I söndags tog jag mig i alla fall iväg till gymmet efter att ha haft en helt asocial hemmadag i lördags. Mötte upp ett par kompisar där och körde helt på känsla. Jag gillar ju egentligen att ha en tydlig plan med gymmandet men min söndagskänsla var seg och bara känslan av att ha ett program att följa fick mig att slå bakut. Därav lurade jag mig själv genom att tänka att jag bara behövde gå dit och umgås lite, testa lite teknikgrejer, leka.

Och det var bra segt till en början. Hade bara ingen lust. Men så körde vi lite ringdips, fortsatte med teknik i OH squats (knäböj med stång på raka armar - brett ryckgrepp), testade lite turkish getups osv. Sakta men säkert vaknade jag till liv och ville ge mig på några marklyft. Började på låga vikter och jobbade mig sakta men säkert upp mot PR-försök. Var ju inte alls tanken att försöka sätta pers en sådan här seg dag, men eftersom jag inte testat att maxa marklyft på väldigt länge och jag ändå började närma mig PR-vikten så tänkte jag att - varför inte?

Gjorde ett första försök på 5 kg över befintligt PR - och den satt. Visserligen med lite tappad rygg i början av lyftet och ryckig start, men det kändes rätt så stabilt ändå. Ville göra ett till försök för att sätta ryggen bättre och la då på 5 kg till. Och där satt den också. PR med 10 kg alltså en seg söndag. Inte illa. Känns som att det finns potential att höja ytterligare med andra förutsättningar och mer jädraranamma, men 80 kg (133% av kroppsvikt) känns ok för nu. Särskilt som jag inte tränat marklyft specifikt på väldigt länge.

I höst blir det jag som fokuserar på mer ren styrka - riktigt kul att se förbättringar så tydligt!

Sanna Kallurs 145 kg är ju något att sträva mot...

7 juni 2012

Energikick!

Nationaldag igår och en skön ledig dag som utnyttjades till max. Att "utnyttja till max" betyder ju förstås olika saker för olika personer. För mig betyder det träning, avkoppling, mycket ute-tid och umgänge med fina vänner.

Började med att cykla till Frescatihallen där jag skulle svänga mina lurviga på badmintonplanen. Det var ju inte igår om man säger så. Kanske i gymnasiet senast? Kul var det hursomhelst. Dessutom svettigt. Och jag fick en så'n där känsla av att jag vill bo i en enorm idrottshall. Andra drömmer om slott, jag drömmer om idrottshallar. Kunna gymma, köra vilka bollsporter som helst när som helst, ta en simtur och bara leka runt. Givetvis ska den också ligga mitt ute i naturen så att även uteträningsmöjligheterna (löpning, kajak, skidor osv) är obegränsade. Ska jag drömma vidare så vore det ju även toppen om proffsen spelade sina matcher i samma hall så att jag kunde blanda eget idrottande med att titta på andras.. Sådär, nu har ni fått ta del av mina innersta drömmar.

Men det var ju egentligen inte alls det jag skulle skriva om utan om gårdagens verkliga energikick. Efter badmintonmatchen tog vi picknick på gräsmattan och jag segade till en del. Skönt med slappartid, javisst, men jag skulle ju köra crossfit på kvällen så inte helt lämpligt att bli sådär solmosig.

Cyklade iväg till gymmet i alla fall (mycket cykel blir det) och väl där insåg jag att vi bara skulle bli fyra personer på passet. Grymt med mycket instruktörstid men inga som helst möjligheter att "komma undan" med en halvhjärtad insats. Pratar lite med en av tjejerna som kört passet innan som berättar att hon höll på att bryta efter halva passet och fick ta ett par minuters paus pga att det var så galet tufft. Inga förmildrande omständigheter med andra ord.

Dagens pass bestod av en massa hängfrivändningar (fullt sittdjup) och frontböj. Skulle bli tungt för benen alltså.

Först styrkedelen med 5 set av 1 hängfrivändning direkt följt av 2 frontböj. 90% av max, dvs relativt tungt.

Jag tyckte att jag redan körde med för mig rätt så tunga vikter när Rikard (instruktör) pushar oss alla till att lägga på mer vikt då han inte anser att någon av oss ligger ens nära några 90%. Så inte mycket att göra - lägger på ytterligare 5 kg och hinner tänka att jag nog aldrig tidigare tagit den här vikten i hängfrivändning. PR-försök med andra ord. Testar en gång - fail och det kändes lite halvhjärtat. Som om jag inte riktigt trodde på att det skulle gå. Rikard säger till mig att bara bestämma mig. Jag gör så och pang, där satt den. Utan egentliga problem och förmodligen inte ens mitt max.

Så dags för det beryktade passet.
4 varv av:
6 hängfrivändningar
6 frontböj
200 m löpning

Och ja vad ska man säga. Det var galet. Benen ville vika sig under mig redan under första varvet. På löpningen slog jag flåsrekord trots att jag bara joggade och sista varvet hade jag aldrig fixat (och om jag känner mig själv rätt - fuskat mig igenom) om jag inte haft en Rikard som peppade inför varje repetition. Tack för det! Glad och lycklig efteråt hursomhelst, man blir så'n av att flytta sina gränser. Lyrisk cyklade jag vidare för middag hos en kompis. Bra nationaldag.

Jag har redan - såhär ett halvt dygn efteråt - träningsvärk i såväl rygg som ben. Vågar inte tänka på hur illa det kommer att bli. Till dess får jag ta och träna lite mer - mer crossfit ikväll och jag är sjukt peppad.

Tänk så glad man kan bli av en skivstång - se bara nedan. Och jag kan säga att det kändes betydligt tyngre än mitt leende vittnar om.







4 juni 2012

Lite mycket spring kanske..

Trötta vader, ömma fötter och trötta fotleder. Fredagens banintervaller satte sig i underbenen och för första gången tänker jag att det där med kompressionsstrumpor kanske inte är så dumt ändå. Tror att ett par strumpor ska bli min belöning om jag fixar min sommarutmaning. 5 veckor kvar tills den avslutas och det återstår 14 crossfitpass och drygt 14 mil löpning. Ingen omöjlighet på något sätt men jag får ligga i.

För att spä på tröttheten i benen sprang jag ytterligare 8 km i lördags och 12,5 km igår. Den dryga milen igår gick enbart på vilja. Hade det inte varit för sommarutmaningen så hade jag nog dragit ner på sträckan. Vaderna var stumma, fötterna värkte och dessutom mådde jag illa. Men har jag bestämt mig så har jag. Det positiva var att det rent konditionsmässigt inte var jobbigt överhuvudtaget. Och det är ju inte farligt att vara trött i musklerna - om musklerna ständigt ska hållas fräscha lär det inte ske mycket utveckling.

Idag är det dock vila som gäller. Tokskön vila. Hoppas att benen repar sig bra tills imorgon även utan kompressionsstrumpor.

1 juni 2012

Jubileumslöp

Stockholms Stadion invigdes 1 juni 1912. Idag, exakt 100 år senare var
det dags för mig att göra premiär på Stadion.

Lunchintervaller med kollegorna under ledning av Malin Ewerlöf och
idag bytte vi ut Djurgården mot banintervaller.

7 grader, halv storm och ösregn är för de flesta kanske inte det
optimala utevädret och vi fick en del märkliga blickar på oss på väg
från Stureplan mot Stadion.

Väl där var vi i princip ensamma med undantag från någon afrikan som
körde lite lätt träning inför morgondagens marathon.

Dagens passupplägg: 2x4x400m, alltså först 4x400m med 90 sek ståvila
mellan varje intervall, därefter 3 minuters vila och så 4x400m igen.

Pissjobbigt. Behöver jag säga mer? Efter första intervallen kändes det
omöjligt att orka sju till. På den sisådär 5:e, 6:e undrade jag
seriöst varför jag utsätter mig för den här plågan. Jag var så trött
att jag snarare blev arg än peppad av folk som uppmanade mig att
kämpa. Jag kämpade ju som en tok! Och trodde att lungorna skulle hoppa
ur kroppen.

Händerna började dessutom domna bort, förmodligen för att de blev
nedkylda av regnet men kanske också för att hjärtat hade fullt sjå att
transportera syre till mina ben och prioriterade bort händerna. Man
springer ju inte med händerna liksom.

Två sista intervallerna var ändå uthärdliga - mentalt är det ju
väldigt skönt när det närmar sig slutet.

Tempot var hyfsat jämnt: den snabbaste gick i tempo 3:45min/km (1:30
på intervallen) den långsammaste i 4:10. Sex av åtta intervaller låg
jag under 4-minutersfart. Bra jobbat för att vara jag och löpsteget
kändes hyfsat lätt.

Totalt genomblöt och genomarbetad joggade jag hem till en otroligt
skön varm dusch och god blodpudding.

Nu såhär efteråt är underbenen trötta och jag har ett
ansträngningsrasp i halsen. Men jag är nöjd med insatsen. Det var en
skön känsla att springa på bana. Och inte vilken bana som helst utan
på stadion där OS-facklan tändes för exakt 100 år sedan.