7 mars 2013

Endorfinrus i Lahtispåret

Efter ett par visserligen sköna skiddagar, men också smått
frustrerande pga obefintligt fäste, obefintligt glid och obefintliga
spår började jag tvivla en aning på min skidförmåga. Kändes mest som
jag gått omkring på skidorna och när det var som eländigast i snöyran
igår gick jag till och med över till skate för att få nån slags fart.
Jag konstaterade att det krävs ganska så mycket tålamod för att hasa
fram utan spår i trög nysnö - och efter en dryg mil var mitt tålamod
slut. Därav övergången till skate. Hann tänka att det vore riktigt kul
att lära sig skejta på riktigt nångång. Men också att det är rejält
pulshöjande.

Idag kände jag mig lite less när snön fortfarande föll utanför
fönstret under frukosten. Blev lite gladare när jag såg att de i alla
fall hunnit spåra och ännu gladare när snöfallet upphörde och himlen
plötsligt var blå. 20 km innan lunch i lugn njutarfart där jag kände
att jag faktiskt åkte skidor och inte gick gav mersmak.

Efter pannkaks-bonanza var jag sugen på lite tuffare träning så
testade Lahtispåret som beskrivs som "ett kuperat spår som elitlöparna
kommer ner ifrån med ett stort leende på läpparna". Låter ju bra.

Första kilometrarna går relativt brant uppför och jag tvingades saxa
stora delar. Men så kom belöningen. Fantastiska utförslöpor som
slingrade sig ner som serpentiner och där nånstans väcktes mitt
jädraranamma. Jag gav mig den på att ge allt i uppförsbackarna och
inte gå ur spår utan trycka på. Och mitt skidsjälvförtroende kom
tillbaka! Visst var det galet jobbigt men jag kan ju tydligen om jag
bara bestämmer mig.

Nu väntar ytterligare en 3-rätters middag (maten här i Vålådalen är
grym) och imorgon misstänker jag att det blir en tur upp på fjället om
det soliga vädret fortsätter.

Äta, sova, träna. Livet är som bäst när det är enkelt.

3 mars 2013

3xCrossFit

Tre dagar och lika många CrossFit-pass. Lägg till en jogg och en tennismatch och min kropp är ganska så glad över att få vila i soffan framför Vasalopp och femmil idag.

Har just lämnat min period med styrkefokus och gått in i ett antal veckor när CrossFit ska stå i centrum. Har ännu inte hunnit göra mitt uppföljningstest efter styrkeperioden för att se vilka resultat det gett, men känner mig betydligt mer genomtränad än innan styrkeperioden. Kul!

Men som sagt, nu är det dags för fler rena CrossFit-pass på Nordic vilket jag verkligen sett framemot! Har saknat sammanhållningen, jädraranammat och känslan efteråt när man tagit i tills lungorna värker och musklerna darrar. Det är nå't visst med att träna i grupp. Och ännu mer speciellt att träna just på Nordic.

Veckans CrossFit-pass har haft fokus på ryck, frivändningar och så ett tufft benpass på det. Var länge se'n jag tränade ryck och har aldrig gjort det särskilt mycket egentligen, men ryck är kul! Och svårt. Vansinnigt svårt. Tack vare Jennys coaching ("tänk mer ballerina - upp på tå") blev rörelsen mycket mjukare och följsammare på en gång och känslan bra mycket bättre. Riktigt kul att några små ord kan göra så mycket. Ballerinatänket har jag även nytta av i frivändningarna så även passet med frivändningar kändes riktigt bra. Med Nùmis ord "snabba armbågar" gick det ännu lite bättre och jag är så glad över att få träna för de allra bästa tränarna som utöver att vara toppatleter själva även som coacher är otroligt duktiga på att se detaljerna som gör skillnaden.

Som vanligt när något känns bra så vill man bara ha mer, men nu väntar ett antal dagar i Vålådalen med skidåkning så CrossFiten får vänta lite och istället blir det stakning och diagonalande, vilket är långt ifrån fy skam.







1 mars 2013

Skön vecka på Madeira

Hemma igen efter en vecka med vandring, träning, slappande och sol på Madeira.
 
Madeira är verkligen som gjort för vandring. Vackert så det förslår och med en massa naturliga levadavandringar. Levadorna är Madeiras gamla bevattningssystem som löper över hela ön. Det gör att det är lätt att hitta, (bara följ levadan) men innebär också att man ofta går på smala stigar som är uthuggna ur berget med enorma stup på åtminstone en sida. Det där var jag lite smått orolig för innan vi åkte ner. Var jag än läste om vandringarna stod det "varning för svindel", och ja jag har lite höjdskräck. Väl på plats visade det sig dock inte vara några problem. Lederna var väl underhållna med skyddande räcken på de platser som annars hade kunnat vara farliga och vandringen längs Kungsleden bjöd på fler skräckmoment än det här.
 
Vi vandrade mestadels halvdagsturer som rent fysiskt inte var särskilt utmanande även om det gick mycket upp och ner. Men grejen var att man behövde vara så koncentrerad på var man satte fötterna att det ofta var omöjligt att hålla annat än ett väldigt lugnt tempo. Hjärnan fick jobba desto mer och efteråt var jag tröttare i huvudet än i benen.
 
Det passade visserligen ganska bra. På hotellet fanns nämligen ett hyfsat välutrustat gym och eftersom vandringarna inte sög musten ur vare sig mig eller min mor hann vi med ett antal pass på gymmet. Jag gillar verkligen lyxen att bara kunna ta hissen ner till gymmet, ombytt och klar. Så enkelt. Så borde det alltid vara. 
 
Jag passade även på att utnyttja barmarken till några morgonjoggar längs strandpromenaden. Om inte annat för att bli extra hungrig innan frukosten..
 
Strandpromenaden ja, den var ett kapitel för sig själv. När jag tänker strandpromenad tänker jag platt och lätt. Det här var rena motsatsen. Knappt ett enda flackt parti och extremt utmanande backar, såväl upp som ner. När det kändes som tyngst och jag började känna en viss irritation över alla backar tänkte jag på hur bra det här måste vara inför Vansbro Halvmarathon och blev då lite mer nöjd över det faktum att de där futtiga 5 kilometrarna kändes som 10 i ansträngningsnivå.