frustrerande pga obefintligt fäste, obefintligt glid och obefintliga
spår började jag tvivla en aning på min skidförmåga. Kändes mest som
jag gått omkring på skidorna och när det var som eländigast i snöyran
igår gick jag till och med över till skate för att få nån slags fart.
Jag konstaterade att det krävs ganska så mycket tålamod för att hasa
fram utan spår i trög nysnö - och efter en dryg mil var mitt tålamod
slut. Därav övergången till skate. Hann tänka att det vore riktigt kul
att lära sig skejta på riktigt nångång. Men också att det är rejält
pulshöjande.
Idag kände jag mig lite less när snön fortfarande föll utanför
fönstret under frukosten. Blev lite gladare när jag såg att de i alla
fall hunnit spåra och ännu gladare när snöfallet upphörde och himlen
plötsligt var blå. 20 km innan lunch i lugn njutarfart där jag kände
att jag faktiskt åkte skidor och inte gick gav mersmak.
Efter pannkaks-bonanza var jag sugen på lite tuffare träning så
testade Lahtispåret som beskrivs som "ett kuperat spår som elitlöparna
kommer ner ifrån med ett stort leende på läpparna". Låter ju bra.
Första kilometrarna går relativt brant uppför och jag tvingades saxa
stora delar. Men så kom belöningen. Fantastiska utförslöpor som
slingrade sig ner som serpentiner och där nånstans väcktes mitt
jädraranamma. Jag gav mig den på att ge allt i uppförsbackarna och
inte gå ur spår utan trycka på. Och mitt skidsjälvförtroende kom
tillbaka! Visst var det galet jobbigt men jag kan ju tydligen om jag
bara bestämmer mig.
Nu väntar ytterligare en 3-rätters middag (maten här i Vålådalen är
grym) och imorgon misstänker jag att det blir en tur upp på fjället om
det soliga vädret fortsätter.
Äta, sova, träna. Livet är som bäst när det är enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar