Skön vecka på Madeira

Hemma igen efter en vecka med vandring, träning, slappande och sol på Madeira.

 

Madeira är verkligen som gjort för vandring. Vackert så det förslår och med en massa naturliga levadavandringar. Levadorna är Madeiras gamla bevattningssystem som löper över hela ön. Det gör att det är lätt att hitta, (bara följ levadan) men innebär också att man ofta går på smala stigar som är uthuggna ur berget med enorma stup på åtminstone en sida. Det där var jag lite smått orolig för innan vi åkte ner. Var jag än läste om vandringarna stod det "varning för svindel", och ja jag har lite höjdskräck. Väl på plats visade det sig dock inte vara några problem. Lederna var väl underhållna med skyddande räcken på de platser som annars hade kunnat vara farliga och vandringen längs Kungsleden bjöd på fler skräckmoment än det här.

 

Vi vandrade mestadels halvdagsturer som rent fysiskt inte var särskilt utmanande även om det gick mycket upp och ner. Men grejen var att man behövde vara så koncentrerad på var man satte fötterna att det ofta var omöjligt att hålla annat än ett väldigt lugnt tempo. Hjärnan fick jobba desto mer och efteråt var jag tröttare i huvudet än i benen.

 

Det passade visserligen ganska bra. På hotellet fanns nämligen ett hyfsat välutrustat gym och eftersom vandringarna inte sög musten ur vare sig mig eller min mor hann vi med ett antal pass på gymmet. Jag gillar verkligen lyxen att bara kunna ta hissen ner till gymmet, ombytt och klar. Så enkelt. Så borde det alltid vara. 

 

Jag passade även på att utnyttja barmarken till några morgonjoggar längs strandpromenaden. Om inte annat för att bli extra hungrig innan frukosten..

 

Strandpromenaden ja, den var ett kapitel för sig själv. När jag tänker strandpromenad tänker jag platt och lätt. Det här var rena motsatsen. Knappt ett enda flackt parti och extremt utmanande backar, såväl upp som ner. När det kändes som tyngst och jag började känna en viss irritation över alla backar tänkte jag på hur bra det här måste vara inför Vansbro Halvmarathon och blev då lite mer nöjd över det faktum att de där futtiga 5 kilometrarna kändes som 10 i ansträngningsnivå.