det dags för mig att göra premiär på Stadion.
Lunchintervaller med kollegorna under ledning av Malin Ewerlöf och
idag bytte vi ut Djurgården mot banintervaller.
7 grader, halv storm och ösregn är för de flesta kanske inte det
optimala utevädret och vi fick en del märkliga blickar på oss på väg
från Stureplan mot Stadion.
Väl där var vi i princip ensamma med undantag från någon afrikan som
körde lite lätt träning inför morgondagens marathon.
Dagens passupplägg: 2x4x400m, alltså först 4x400m med 90 sek ståvila
mellan varje intervall, därefter 3 minuters vila och så 4x400m igen.
Pissjobbigt. Behöver jag säga mer? Efter första intervallen kändes det
omöjligt att orka sju till. På den sisådär 5:e, 6:e undrade jag
seriöst varför jag utsätter mig för den här plågan. Jag var så trött
att jag snarare blev arg än peppad av folk som uppmanade mig att
kämpa. Jag kämpade ju som en tok! Och trodde att lungorna skulle hoppa
ur kroppen.
Händerna började dessutom domna bort, förmodligen för att de blev
nedkylda av regnet men kanske också för att hjärtat hade fullt sjå att
transportera syre till mina ben och prioriterade bort händerna. Man
springer ju inte med händerna liksom.
Två sista intervallerna var ändå uthärdliga - mentalt är det ju
väldigt skönt när det närmar sig slutet.
Tempot var hyfsat jämnt: den snabbaste gick i tempo 3:45min/km (1:30
på intervallen) den långsammaste i 4:10. Sex av åtta intervaller låg
jag under 4-minutersfart. Bra jobbat för att vara jag och löpsteget
kändes hyfsat lätt.
Totalt genomblöt och genomarbetad joggade jag hem till en otroligt
skön varm dusch och god blodpudding.
Nu såhär efteråt är underbenen trötta och jag har ett
ansträngningsrasp i halsen. Men jag är nöjd med insatsen. Det var en
skön känsla att springa på bana. Och inte vilken bana som helst utan
på stadion där OS-facklan tändes för exakt 100 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar