På äventyr i LillJansskogen

Min lilla jogg i skogen skulle visa sig bli en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme efter de där tråkiga två kilometrarna på asfalt (springa i
sta'n är verkligen inte min grej) möttes jag av en skog som såg ut som
ett vinterlandskap. Är det inte vår nu? Spåret var totalt istäckt med
några få undantag och jag insåg att det där med att hålla nere pulsen
inte skulle bli så svårt - här gick det ju inte ens att promenera.

Envisheten satte dock in och runt skulle jag så det blev en blandning
av att springa obanat ute i skogen, där det var betydligt mer barmark
än i spåret, hoppa mellan isfläckarna och hasa mig fram på isen.
Totalt ensam i skogen vilket man ju kunde förstå med tanke på att det
knappt var framkomligt.. Men tack Stockholm för att det finns platser
att "komma undan" på.

Efter ett tag började jag uppskatta den svåra terrängen. Tänkte på
Tjurrus och andra framtida terränglopp och njöt av att få ha en bit av
Stockholm för mig själv. Njöt av att trotsa väder, vind och natur.

80 minuter senare var jag hemma igen. Nöjd över att ha kommit undan
med ett enda litet fall (tro mig - det var en bedrift att inte ramla i
de branta glashala backarna), nöjd över att knäna inte strular längre,
nöjd med att snittpulsen landade på 72% (dvs ungefär som planerat).
Nöjd helt enkelt.

Och den här "löpsatsningen" fortsätter att kännas helt rätt.