Tålamodet som tog slut

Jag längtar ut!

Nu är det inte kul längre. Kul har det väl i och för sig inte varit någongång, men uthärdligt åtminstone. Men idag är jag så förbannat trött på att vara förkyld. Och trött på att inte kunna träna. Träningen står ju för en stor del av mitt liv och det blir ju så tomt när den försvinner. Och framförallt tråkigt. Dessutom blir jag tråkig av att inte få röra på mig. Sur.

Har trapporna på jobbet som min referens. Först när det känns normalt att gå i dem börjar jag träna. Innan dess betraktar jag mig fortfarande som för förkyld för att kunna träna.

Snart två veckors förkylning och det känns som att tillfrisknandet har avstannat. Jag orkar vara på jobbet, men inte så mycket mer än så. Hostar, fortfarande täppt i näsan och trött. Jag sover mycket, äter bra, vilar så mycket det bara går men får ingen belöning för det. Surt. De där tvådagarsförkylningarna som andra verkar drabbas av ibland händer helt enkelt inte mig. Ja, jag är bitter idag.

Och ja jag vet att med lite perspektiv så är jag en väldigt lyckligt lottad person, förskonad från mer allvarliga sjukdomar, skador och liknande så jag borde ju vara glad. Ja det borde jag. Och det är jag de allra flesta dagar. Men idag känns det inte så.

För att muntra upp mig letar jag efter lämpliga terränglopp att satsa på till sommaren/hösten. Jag lockas av Vansbro Halvmarathon - hoppas att jag kan få till det med mina andra semesterplaner. Blev sugen på det efter att Jonna sprungit det förra året och jag tror att hon tänker göra en repris på loppet i år och det är ju alltid ett bra betyg.

Sådär, nu blev jag genast på lite bättre humör. Drömma sig bort till framtida segrar är betydligt roligare än att gräva ner sig i det lite tråkiga nuet. Slut på självömkandet.

Har ni några tips på andra roliga terränglopp?