Ett steg framåt

Vaknade med åtminstone lite mer energi än igår och bestämde mig för att göra ett litet skidförsök. Mest för att få bevisat för mig själv att jag fortfarande vet hur man gör när man åker skidor. Och för att se om kroppen börjar kännas lite mer normal.

Och så ville jag testäta energigel inför Vasaloppet. Har hört att magen kan reagera lite konstigt på sån snabb energi så ville se om min kropp tycker att det är ok med gel eller inte.

Så hur gick det då?
Jo då, helt ok. Energin är på väg tillbaka och även om jag inte är tillräckligt pigg för att åka Vasan imorgon, så känns det lovande. Det ska gå.

Men dagens upplevelse handlade mer om det idylliska i att kunna gå 15 minuter från hemmet för att åka skidor mitt i sta'n än om att pressa tider och köra hårt. Alla sorters människor var ute och åkte i spår som inte på något sätt var bra, men det spelade liksom ingen roll idag. Jag var mest glad över att få vara ute och orka åka igen. Och njöt verkligen av den alldeles fantastiskt vackra och sköna vintern.

De orörda fälten gav mig snarare associationer till en fjälltur än till en liten obebyggd plätt mitt i sta'n.

Bäst idag var gubben på 80+ som åkte runt på riktiga trälagg, ni vet såna där som inte ens har färg eller text på sig, utan rätt och slätt är ett par träbitar. Att han dessutom var iklädd pälsmassa med öronlapparna neddragna över öronen gav en känsla av att flyttas tillbaka åtminstone 40 år tillbaka i tiden. Otroligt skön kontrast till träningen ute i Ågesta där det råder Vasaloppsstress utan dess like.