17 oktober 2010

Mitt Tjurrus

Ok, varning för lååång redogörelse..

Dagen började med att jag vaknade av mig själv vid 7-tiden efter drygt åtta timmars sömn. Pirret hade infunnit sig i magen, men det var ett bra pirr. Förväntan och spänning snarare än rädsla och ångest. Det här skulle bli kul!

Väl på plats på Botkyrka motorstadion hittade jag de här söta tjejerna och tillsammans tog vi en titt på bankartan.. och det var här nånstans en smula ångest infann sig. Banan såg ut att gå till hälften i kärr och mosse och vi insåg att det skulle bli en blöt tillställning - precis som arrangörerna utlovat. Var det nå't jag bävat inför loppet så var det just vatten.. inte vattnet i sig men jag var rädd för att frysa som en tok av att behöva bada och springa omkring blöt. Termometern visade ju inte mer än 4 grader och vinden gjorde det inte varmare.


Jaja, hann inte fundera så mycket på det för nu var det dags att ställa sig i startfållan. Trångt i fållan och bra stämning och min nervositet släppte. Nu var det bara att köra!

Första delen gick på motorcrossbanan - jag tog det relativt lugnt i början och hittade en skön rytm som kändes naturlig. Vi fortsatte in i skogen där det var mycket stock och sten, bergshällar och ett och annat lerigt kärr. Nu började det bli kul på riktigt! Jag kände mig i mitt esse och sprang om så många jag kunde, men blev också stoppad av diverse köbildning inför vattenhinder, gyttja och annat som var i vägen. Det var svårt att springa i sin egen takt och svårare skulle det bli. Långa delar fanns bara en smal stig att springa på - en stig som gick upp och ner sådär lagom kuperat, men där det bara gick att springa en i bredd. Just den typ av terräng som jag älskar! Men jag insåg ganska snabbt att det inte var att tänka på att springa om folk - det skulle ta för mycket onödig energi. Istället stärktes jag av att höra hur folk runtomkring mig flåsade ordentligt medan jag upplevde tempot som högst behagligt och andades lugnt. Accepterade läget, njöt och tänkte att det ju lär komma tillfällen att springa om på senare.

Bild från svd.se - Typisk lerlöpning

Sådär fortsatte vi, baden i lervatten började bli en vana och inget att fundera så mycket över, tills vi plötsligt hör hur täten skriker att vi sprungit fel och det var bara att vända. Enligt arrangörerna handlade det om en sträcka om 1,5 km som vissa fick springa extra. För mig blev det inte riktigt så illa eftersom jag inte låg först i kön, men åtminstone 5 minuter extra blev det helt klart. Och det efter att jag just ansträngt mig för att springa om folk för att hamna i en klunga med rätt tempo.. nu lyckades ju alla jag sprungit om som slapp springa fel hamna före mig igen. Frustrerande ja, men jag lyckades skaka av mig det negativa och sprang bara på. Jag var ju fortfarande pigg.

Bild från svd.se - Typisk köbildning i leran

Med 3,5 km kvar kände jag mig fortfarande full av energi - det här var ju piece of cake. Men så kom mossen, kärret eller vad fasen vi ska kalla det för. Sugande våtmark där varje steg skapade mjölksyra och där vi snabbt insåg att det inte var nån idé att försöka springa. I en kilometer som kändes som en mil höll vi på sådär, svor åt att varje steg skapade mjölksyra att vattnet var isande kallt och att det inte fanns något alternativ till att trampa vidare med fötter som började förvandlas till isbitar. Frustrationen gjorde att jag försökte småspringa emellanåt, bara för att slippa helvetet så snabbt som möjligt, men mina försök resulterade bara i ännu mer mjölksyra eller att jag ramlade framåt när foten fastnade i geggan.

Efter en halv evighet tog mossen i alla fall slut och nu var det bara två kilometer till mål. Inte mycket alls, men benen var rejält möra efter mossen och det kändes väldigt märkligt att försöka springa när känseln i fötterna var mer eller mindre noll efter den isande kylan. Vi sprang genom snårig och risig skog, badade lite till i leran och kom så fram till de sista hindren. Nu var jag ordentligt trött, försökte hoppa över den sista leran men kom inte riktigt över och fick istället extra mycket kraft rakt ner i geggan. Fastnade med benet ända upp till höften i seg lera men lyckades på något sätt dra mig upp för att mötas av väggen. En stor sandhög där det bara var att kravla upp på alla fyra och hoppas att man inte skulle kana ner igen - alldeles för brant för att försöka ta sig upp på två ben. Några slutliga hinder i form av containers och det var bara upploppsrakan kvar. Jag var i mål - och sjukt nöjd.
Nöjd och glad på upploppet

Nöjd över min placering (plats 273 av 1100 damer) och tid 1h 18 min, nöjd med att jag tyckte det var så kul i stort sett hela tiden, nöjd med att jag aldrig blev arg eller frustrerad över de olika hindren utan bara fortsatte framåt. Nöjd med att jag placerade mig så bra trots att jag inte tog ut mig helt. För visst hade jag kunnat springa snabbare om inte så stora delar av banan gått på så smala stigar att det bara var att följa med i det tempo som den framförvarande höll. Men skit samma, det kommer fler tillfällen att springa snabbt på - det här var en rolig dag och det var just så jag sett det framför mig innan start.

Och det där med att frysa hade jag inte behövt vara orolig för - kroppen höll värmen uppe trots allt det blöta.
Leran från sista diket fastkletad på benet.

13 kommentarer:

  1. Grattis till ett fint genomfört lopp -måste vara ett härligt tränings/tävlingsminne att ha!

    SvaraRadera
  2. Vilken superatlet! Du får det att låta som piece of cake! Känner mig som en trött padda här hemma i soffan. Intressant med tjejen på bilden som valde att springa i VIT tröja?:)

    SvaraRadera
  3. :) kul dag, fast det lät kallt...

    SvaraRadera
  4. Grymt bra jobbat! Ska fundera på att vara med nästa år, det verkar ju hur kul (och jobbigt) som helst! :D

    SvaraRadera
  5. Shittans, grymt jobbat! Riktigt inspirerande att läsa, det låter verkligen galet. Roligt galet.

    SvaraRadera
  6. Bra jobbat :) Det ser galet roligt ut!!
    Vilket löparminne! :)

    SvaraRadera
  7. Åh vilken härlig berättelse! Kul att ses! Du är en solstråle!

    Grymt jobbat! Härlig tid och inställning! :)

    Jag känner som du! Funderar på när jag får springa i skogen nästa gång :)

    SvaraRadera
  8. Vad härligt att du hade så kul! Ser helt galet ut med all lera!

    SvaraRadera
  9. Det var galet kul och kärret blir en klassiker. Bra jobbat!

    http://traning.fam-dahlstrom.se/

    SvaraRadera
  10. Haha, gud vilket härligt inlägg - jag blev skitsugen! Undrar om det är det gamla barnasinnet som gör det så kul att gegga ner sig? Häääärligt jobbat!

    SvaraRadera
  11. Bravo! Du verkar vaar den enda som faktiskt var i leran, heja heja heja!

    SvaraRadera
  12. Coolt att en tjej som inte är löpare springer Tjurruset så bra !



    /Hans (fr scandscape-helgen)

    SvaraRadera
  13. Härligt och bra jobbat! Tack för en bra redogörelse av loppet. Blev riktigt sugen på att vara med. :D

    SvaraRadera