Löjligt. Ja jag tycker faktiskt att det är lite smålöjligt hur mina tankar och hur jag mår och känner mig är en ren respons på om min kropp får fysisk stimulans eller inte. Man kan ju tycka att tankar är tankar och att de borde vara en reaktion på allt som händer i livet och därmed inte påverkas nämnvärt av en så'n struntsak som lite träning.
Men då är jag väl löjlig då. Ett litet (nåja så litet var det kanske inte) pass igår - det första på en dryg vecka - och jag börjar känna igen mig själv igen. Borta är de där tankarna som bara snurrar utan att leda nånstans. Ofta smått destruktiva. Tillbaka är de konstruktiva tankebanorna, de som ser saker och ting som de verkligen är. Och accepterar läget.
Lusten tillbaka. Den ologiska och onödiga eländeskänslan borta. Tillfreds igen.
Vilken underbar bild! Där skulle jag vilja vara just nu.
SvaraRaderaOch det är ju inte ett dugg löjligt utan precis som det ska vara. Det fysiska och psykiska hänger ju så väl ihop! Och de där endorfinerna känner vi ju alla till :)
Jag är (tyvärr?) likadan. Blir tjurig, självkritisk och jobbig om jag inte får träna på ett tag. Det är lite jobbigt, men samtidigt är jag ju glad att min kropp vill röra på sig och berättar det. Kan inte ens ana hur jag skulle må om jag aldrig tränade. Kanske är därför vi har ökad psykisk ohälsa här i landet?
SvaraRadera