Våga vinn då!

Jag måste erkänna en sak. Jag har blivit feg. Lite småtöntig sådär.

Ny tennisomgång börjar idag. Det innebär sju nya matcher och därefter upp- eller nedflyttning för de två bästa resp. sämsta. Resterande stannar kvar i samma grupp.

Och jag känner att jag varit en av de "resterande" lite för länge nu och att det inte är mitt spel som hindrar mig från att gå upp utan mina tankar. Jag tror helt enkelt inte på mig själv tillräckligt mycket för att gå upp en nivå.

Plockar fram känslan från i somras - när jag bara spelade - vågade - och vann

I förra omgången kom jag trea.. ytterst nära att gå upp till nästa nivå. Det borde ju göra mig extra taggad till att fixa det den här gången. Men jag tror fortfarande inte att jag hör hemma i den högre divisionen. Tänker att det är bättre att nå'n annan går upp som klarar av att spela där. Inser att jag skulle tycka att det vore obekvämt att spela i en nivå högre upp. Att folk skulle undra vad lilla jag gör där..

Vad är det här för skittankar som jag dras med? Vadå obekväm? Jag brukar väl inte vara rädd för att gå utanför comfort zone?

Jag är trött på att det är mina nedvärderande tankar om mig själv som hindrar mig. Det är verkligen inte likt mig att trycka ner mig själv i skorna och det är långt ifrån den person jag strävar efter att vara.

Så nu får det vara nog med de här dumheterna. En match i taget och fullt fokus på att ha kul på banan. Inte fundera på vad en vinst leder till och huruvida jag är "värd" att spela i en högre division. Just play!

Och så får resultaten tala för sig själva.