Lunchlöpning med Malin Ewerlöf Krepp

Det där jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning igår var inget mindre än lunchintervaller med Malin Ewerlöf. Varför skräckblandad förtjusning kan man ju undra...

Förtjusningen ligger ju i att det är helt otroligt bra att företaget jag jobbar på har anlitat Malin som vår löparcoach. En lunch i veckan kan alla som vill, hänga med för en timmes löpning med coaching av Malin och ett sådan't initiativ är ju inget annat än fantastiskt.

Det där skräckblandade kommer ifrån att jag missat de första gångerna av den här lunchlöpningen (förkylning + Turkietresan) och de som varit med har beskrivit det hela som vansinnigt jobbigt och angett tempon som jag inte är i närheten av. Och jag vet sedan tidigare att det finns ett antal riktiga löpare på mitt jobb. Så'na där som springer milen på under 40 minuter eller avverkar 4 maraton per år. Därav inte bara förtjusning utan en hel del skräck också. Det där med att lämna sin comfort zone ni vet.

Idag skulle vi springa backintervaller så efter uppjogg och löpskolning delades vi in i två grupper. En grupp som skulle ta det lite lugnare och springa kort backe och en annan som skulle ösa på och köra längre upp i backen. Med tanke på klientelet tänkte jag direkt att jag tillhör den lugnare gruppen, men utan att jag riktigt vet vad som hände hade en kollega dragit med mig i den jobbigare gruppen och innan jag hann protestera stack vi iväg.

Upplägget var 2 set om 5 intervaller med gång/joggvila nerför. Efter första intervallen tänkte jag bara h*vete, det här går inte att göra om 9 gånger till. Jag får nog gå över till den lugnare gruppen. Efter andra tänkte jag att jag kan ju köra två intervaller med "jobbiga gänget", vila och köra ett set till och då får jag se hur många jag orkar. På så sätt gick tredje och fjärde intervallen av bara farten (well, så minns jag det såhär i efterhand i alla fall). Jag tog min setvila när de andra sprang sin femte intervall och så fortsatte jag att köra i eget tempo efter setvilan. Totalt blev det 8 långa intervaller och döm om min förvåning när jag insåg att när jag kört mina 8 intervaller, låg de andra superlöparna bara 1 intervall före mig, dvs de avslutade sin nionde när jag kört mina åtta. Inte så långt efter ändå alltså. Och med tanke på det, alltså helt rätt att jag "valde" den tuffa gruppen.

Pulsklockan visar mycket riktigt att det var ett galet jobbigt pass. Snittpulsen för en timmes löpning inklusive vila, upp- och nerjogg hamnade på 84% med maxnoteringen 97%. Tror faktiskt aldrig att jag uppnått högre puls än idag, inte som jag noterat i alla fall.

Det här tände verkligen min löpargnista! Nu är det jag som kör på och ska bli snabb som en vessla.