Jösses Amalia. Dag 16 Gistojavratj - Baråktjåhkkå

Vet inte var jag ska börja. De stora prövningarnas dag.

Det började i alla fall med att vi vaknade i tältet med regnet
smattrande mot tältduken. Själva bestyret med att få på sig
vandringskläderna i ett väldigt lågt tält hade härmed börjat. Att klä
på sig utanför och bli blöt samtidigt kändes inte som ett alternativ.
Köket plockades fram medan regnet tilltog och vi åt frukostgröten med
regnet studsandes i tallrikarna. Det starka kaffet blev snabbt
utspätt.

Gav oss iväg på vår 20 km långa dagsetapp med 650 höjdmeter att
bestiga och det börjar med att en skylt som visar att vi ska svänga av
har rasat ihop och vi missar avtagsvägen. Vi går ett par km innan vi
inser att vi visserligen följt markeringarna men att det uppenbarligen
finns samma typ av markeringar på två olika leder. Schysst. Med
kompassens hjälp förstår vi att vi inte är där vi trott oss vara och
det är bara att börja traska tillbaka till utgångspunkten.

1,5 timme efter att vi gett oss av börjar vi om och kommer in på rätt
led. Nöjda med oss själva att vi löst problemet så pass snabbt och
konstaterande att lite äventyr skadar ju inte, dröjer det inte många
minuter förrän det säger knak om Frida och hon står där med ena
axelremmen till ryggsäcken i handen. 20+ kg blev tydligen för mycket
för den här gamla hederliga säcken men extremt snabbt (5 min?) har
Frida hittat en lösning. En extrarem får agera bären och den gamla
bärremmen blir vaddering. Det kallar jag MacGyver-tricks.

Utöver de här två prövningarna följer ett antal till: backen som är
evighetslång och som tar oss två timmar att ta oss uppför, bron som
rasat och som innebär att vi måste vada ordentligt osv,osv.

Efter 8 timmar konstaterar vi att vi tagit oss ca 11 av de 20 km.. och
då har vi ändå gått på bra mellan alla bekymmer. Det känns lite
tröstlöst men efter att ha fyllt på med mer energi bestämmer vi oss
ändå för att ge de sista 9km ett försök. Vi ger oss av uppför
fjällheden i ett rasande tempo, angelägna om att komma fram, och tar
de sista 9 km på två timmar. Sjukt snabbt för att vara uppför på
fjället med 20 kg packning var.

Trots allt strul har vi hållit humöret uppe under hela dagen. Vi är
rörande överens om att vi är ett förbaskat bra team som trots dagens
elände faktiskt haft kul under tiden.

För att avsluta dagen på rätt sätt börjar det förstås hällregns just
som vi ska sätta upp tältet och vi äter varsin påse frystorkat i
förtältet. Jag fryser som en hund trots fleece, dunjacka, skaljacka
och diverse underställ och innan vi kryper ner i sovsäckarna tvingar
vi ut oss i regnet för att hoppa och skutta oss varma. Några jumping
jacks, backintervaller och höga knäuppdrag senare kan vi äntligen ta
plats i tältet och flamsa ikapp av kvällens whisky. Allt för att hålla
uppe värmen.

Dagens känsla: "Ingenting kan stoppa oss" blandat med en gnutta "nu
orkar jag inte med mer jobbigheter."

Dagens bästa: känslan av att vi kan övervinna alla hinder.

Dagens sämsta: Att den första milen tog 8 timmar trots att vi slet.

Dagens tanke: F*n vad bra vi är!

Dagens otippade: Att det fick så snabbt och bra att laga ryggsäcken.