Löparläger i Ramundberget med Lena Gavelin

Ska försöka mig på en sammanfattning av helgens löparäventyr.

Lägret skulle börja på torsdag eftermiddag så efter en lång resa till Ramundberget med nattåg, buss och taxi kom vi fram vid lunch, checkade in på Fällgården och åt lunch i hotellets restaurang. Redan nu kände vi av vilken skön atmosfär det är på Fjällgården. Det är lugnt och stilla, vackert och hög kvalitet på allt. Brasan sprakar, tv:n är förpassad till källaren, rummen är hyfsat stora och väldigt fräscha och personalen lite extra trevliga. Maten är inget undantag och den förhöjde känslan av lyx under hela lägret. Fin morgon- och lunchbuffé och riktigt bra trerättersmiddagar på kvällarna. Därutöver något glas mjölk som återhämtning efter passen, mellanmål när det behövdes osv. Genomtänkt och mat som räcker för att springa på. Det känns oerhört lyxigt att bo på hotell mitt i fjällen och få allt serverat.  Raka motsatsen mot den fjällvandring som väntar..

Så till själva träningen då. Upplägget såg ut som följer:
Torsdag em: Lugnt distanspass (ca 7 km)
Fredag morgon: Yinyoga
Fredag förmiddag: Distanspass (12-17 km)
Fredag eftermiddag: Löpskolning/Styrka/Intervaller (2 timmar)
Lördag morgon: Yinyoga
Lördag förmiddag: Distanspass på fjället (15 km)
Lördag eftermiddag: Backintervaller
Söndag förmiddag: Längre distanspass (12-22 km)

Mellan passen blev det mycket mat, OS och vila.

Vi var 26 st på lägret och delades aldrig in i några grupper, men däremot spreds gänget ut naturligt då vissa sprang snabbare än andra förstås. Det blev dock aldrig några problem då det var tre ledare med där en sprang först, en på mitten och en allra sist. Vi samlade också ihop oss med jämna mellanrum. På de flesta passen kunde man välja att förlänga eller förkorta rundan beroende på i vilken form man var och hur kroppen kändes vilket gjorde att jag tror att alla fick ut så mycket de ville ha av lägret.

Gruppen var ganska heterogen med yngsta deltagare på 18 år och äldsta på 50. Även löparerfarenhetsmässigt var variationen stor - från Ida som satsar på att komma med i landslaget och har Lena Gavelin som sin coach till oväntat många andra som egentligen avskydde att springa men som tänkte att de kanske kunde vända hatet till kärlek om de fick springa i fjällen. Trots (eller kanske tack vare?) de stora skillnaderna hade vi väldigt kul tillsammans. Det var prestigelöst och en grupp där de allra flesta bjöd på sig själva vilket gjorde att stämningen var på topp hela tiden.

Lägrets huvudledare Lena Gavelin spred en skön stämning omkring sig. Samtidigt som vi uppmanades att utmana våra gränser och fick höra att vi klarar mer än vi tror var det inga konstigheter om någon valde att avstå ett pass. Allt var väldigt genomtänkt från att det ordnades med återhämtningsmjölk efter passen till att det var ordentligt med tid mellan mat och löpning så att vi hann smälta åtminstone det mesta av det som fanns i magen.

Att springa i fjällen var precis en så skön upplevelse som jag hade hoppats på. Det är kul att springa när underlaget är allt annat än plant och där man hela tiden måste parera med fötterna. Tempot hålls nere men det är inte mindre jobbigt för det. Det blir aldrig långtråkigt eftersom landskapet ständigt förändras och så även underlaget. Ibland trixigt stenigt, ibland klafsigt lerigt, ibland mjukt som gräsmatta. Vi fick känna på både bra och dåligt väder, men ärligt talat var det inget vi funderade så mycket på. Har man väl tagit sig ut är det inte så farligt att bli blöt.

Jag är sugen på att åka på något liknande igen (kanske tar jag mig även en löparrunda under vandringen?) och uppmanar alla som funderat i de banorna att göra slag i saken. Var inte rädd för att du inte springer tillräckligt snabbt eller långt - att springa i fjällen är en naturupplevelse snarare än en kamp mot klockan.

Nedanstående bilder är tagna av Lena Gavelin.