Vandra ensam? Dag 1. Abisko - Abiskojaure, 14 km

Äntligen lite täckning! Om än minimal. Här kommer första delen av
vandringsromanen.

Första dagen av vandring och jag är taggad till tänderna när jag
vaknar. Redan vid porten som leder in på Kungsleden börjar jag prata
med fyra andra vandrare, två par i dryga 50-årsåldern som ska vandra
till Kebnekaise tillsammans. Vi tar sällskap och går mer eller mindre
hela dagen i samlad trupp. Vi pratar inte så mycket men det känns bra
att ha någon att växla några ord med ibland.

Sträckan är lättvandrad och trots att ryggsäcken väger mycket känns
det inte tungt. Vi går mestadels genom björkskog och möter många
trötta Fjällräven Classic-deltagare som tagit sig de 11 milen på drygt
ett dygn. Ofattbart.

Vi är framme redan vid 14-tiden i stugan och lyckas roffa åt oss de
bästa sovplatserna innan ett gäng tyskar kommer instormandes. Ägnar
eftermiddagen och kvällen åt att läsa, lösa korsord och äta förstås.
Den torkade lövbiffen visar sig vara en riktig höjdare tillsammans med
bearnaisesås och ris.

Känns mysigt att sitta i köket och småprata med de andra stuggästerna
och jag går och lägger mig med en bra känsla.

Dagens känsla: "Tjoho jag ska göra det här i 30 dagar" varvat med en
konstig smått overklig känsla av att det kommer att bli ensamt det
här. Trots sällskapet.

Dagens bästa: Förmiddagskaffet vid jokken då det kändes som jag skulle
kunna göra det här för evigt.

Dagens sämsta: Tankarna på att jag är helt utlämnad till mig själv.
Ingen mobiltäckning överhuvudtaget.

Dagens tanke: Hur kommer det att vara att ha det såhär i ytterligare 29 dagar?

Dagens längtan: Ingen. Förutom möjligtvis att kunna koppla upp sig
eller ringa någon. Eller åtminstone ha möjligheten om jag skulle
vilja.

Dagens oväntade: Högen med toapapper och ett par kalsonger som låg i
en buske utmed leden.

Testar blogga utan bilder pga den minimala täckningen.