Släpp löpningen fri - det är vår

Skogen alltså. Motionsspåret där jag vuxit upp. Rötter. Stenar. Berg- och dalbanebackar. Fasen så kul det var att springa idag. Tänkte först vara lite strikt och springa enligt jogg 1 km, 1 minut gång om och om igen, men väl på plats tog lusten över och jag struntade totalt i kilometrar, tider, puls och annat tjafs. La istället energin och uppmärksamheten på rötterna som jag skuttade över, på de korta branta backarna där farten i nerförsbacken räcker för att ta sig upp i nästa och så på blåsipporna förstås. Blåsipporna som gjorde mig sådär löjligt tantglad och som orsakade en mängd fotostopp. Först för att jag blev så förundrad över att se den första, se'n en minut senare för att de var så många fler på nästa ställe och det måste ju förevigas och så ytterligare några stopp för att visa hur det bokstavligen kryllade av dem.

Jag ska komma ihåg det där. Att inte stirra mig blind på klockan utan bara springa på ibland. Och strunta fullkomligt i om det råkar bli ett mellanmjölkspass, ni vet de där passen som varken är tillräckligt lugna eller tillräckligt hårda. Ibland måste det bara få bli som det blir. Springa på känsla för att inte glömma bort varför man började springa från början. Av glädje alltså.

Och nu - packandet inför premiärturen till sommarstugan. Samma känsla som ett barn inför julafton. Följs dessutom alltid av samma funderingar på vad vi lämnat kvar och inte. Tandkräm - finns det? Mjöl? Tvål? Ketchup? Och handdukarna - hur gjorde vi egentligen med dem? Tog hem och tvättade? Alltid samma sak och aldrig lär vi oss att skriva ordentliga listor på vad som finns kvar i skåpen när vi stänger igen för vintern. Eller så skriver vi en lista som hinner försvinna tills det är dags att åka ut igen ett halvår senare. Med tanke på att sommarstugan ligger på en ö utan affär dit vi såhär års enbart tar oss med taxibåt så är det en aning jobbigt om man glömmer något vitalt. Som tandkrämen tex. Eller påskäggen.