Känslostorm

Uppe i varv. Högt tempo i månader utan ordentlig nedvarvning. Så mycket skapade måsten. Ett uppstressat jag på gränsen till oigenkännligt. Långt långt borta från allt som är jag. Som en uppblåst ballong som går sönder av minsta nål.

Sådan var min status i fredags när jag anlände till yogastudion. Märkligt nog hittade jag en fantastisk närvaro redan vid första andetaget. Den underbara närvaron som känts så långt borta under så lång tid. Det var som om min kropp ville tacka mig för att jag åtminstone försökte närma mig den. Uppmuntrade mig till att det här är rätt väg att gå. Andas.

Så i djupavslappningen, när vi uppmanades att fokusera på vårt hjärta så kom de. Tårarna. Och känslan av att nu brister det. Men också en känsla av att det måste få brista. Att allt det där som inte är jag, men som jag under en tid tillåtit att ta plats i mig måste få komma ut.

Och nu. Ett skört jag. Bräckligt. Tårar som kommer vid minsta beröring. Men åtminstone mer av mig. I kontakt med mig själv. Och på väg tillbaka.