Vasaloppskampen

Ser ni hur jag sliter?

Mitt Vasalopp kan beskrivas på många sätt men sammanfattningsvis så kan man säga att det var en kamp. I stort sett från början till slut.

Efter att ha haft ett par veckor av träningsvila då jag inte alls känt igen min sega, trötta och träningsovilliga kropp så bestämde jag mig ändå ett par dagar innan Vasaloppet för att sluta känna efter och ställde in mig på att det skulle gå. På ett eller annat sätt.

Så när det var dags att ställa sig i kön till starten kände jag mig laddad men lugn. Tyckte att det skulle bli kul och spännande att åka och såg fram emot att få vara ute under en hel dag. Strategin var att ta det lugnt första halvan för att ha krafter kvar mot slutet. Och det började bra.

Fram till första kontrollen Smågan gick det lugnt och försiktigt. Mycket folk som stoppade upp, men jag tänkte att det nog var lika bra. Att det tvingade mig in i ett lugnt tempo och jag slapp bli lockad av att rusa iväg. Efter den första muggen blåbärssoppa fortsatte jag bort mot Mångsbodarna, nu i ett lite högre tempo men fortfarande lugnare än mitt träningstempo. Hittade en bra rygg att följa och åkningen var en njutning.

Började dock förstå att det här skulle bli ett tungt lopp. Decimetern nysnö som kommit under natten gjorde spåren väldigt mjuka och sladdriga, ibland på gränsen till obefintliga och stakningen ersattes i många fall av diagonalåkning eftersom nysnön gjorde att glidet försvann.

Se'n hände nåt. Vid ungefär 25 km började tröttheten komma. Kände mig ungefär som jag normalt sett gör efter 40 eller 50 km, men segheten kom redan nu. Läskig känsla, men till en början pratade jag med mig själv och tänkte att det nog bara var en svacka, att energin skulle komma tillbaka. Jag åt så mycket jag kunde, varvade blåbärssoppa, med buljong och energidryck, åkte långsammare för att få tillbaka orken, men inget funkade. Resterande 65 km blev en kamp. Det var inte roligt, det var inte skönt, det var 6,5 timmar av kamp. Och med de tröga spåren (i de fall det fanns spår) fick man ingenting gratis.

Så om Frida upplevde sitt livs åkning och njöt av loppet så var det ungefär det motsatta för mig. För mig fanns bara målet i sikte och vägen dit försökte jag att förtränga. Bara att mala på. Jag tänkte först att jag åtminstone skulle klara mig till Evertsberg (47 km) och väl där visste jag ju att det skulle bli lite mer lättåkt så då tänkte jag att nu måste jag ju fortsätta till åtminstone nästa kontroll. Och då var det ju "bara" 3 mil kvar så då gick det ju inte att bryta. Så på så sätt tog jag mig i mål.

9h 30 minuter tog det, en tid som känns helt ok efter förutsättningarna. Och jag måste säga att min respekt för loppet är åtminstone tio gånger större nu än tidigare. 9 mil är långt.

Jag lovade mig själv under loppet att aldrig nånsin ens tänka tanken att åka Vasaloppet igen, men det är klart.. det vore ju kul att åka med en pigg kropp och hårda, snabba spår.. så vi får väl se.

Nu ska jag njuta av friheten! Och vara stolt över att jag fixade den mentala kampen!

Och till er som ska åka på söndag: hoppas jag inte skrämt upp er. Att min upplevelse blev som den blev berodde förmodligen på att min kropp inte var helt ok. Men ett tips som inte nog kan understrykas är: ta det lugnt de första milen.