14 km icke-närvaro

Det var en kamp att ta sig ut idag. Kände mig långt ifrån motiverad
och hade jag inte haft Lidingöloppet i sikte hade dagens pass blivit 0
km långt. Och inte en meter mer. På schemat stod det dock något helt
annat, närmare bestämt lugnt långpass 14 km.
Så bara att sluta tänka och känna efter och ut och genomföra. Laddade
iphonen med P3 dokumentär om Palmemordet och gav mig ut i vad som
kändes som höstmörker och duggregn.
Fördelen med de här lugna passen är ju att det går bra att bara lunka
på. Att jag känner mig lite seg och opepp är snarare en fördel så att
jag inte lockas att vrida upp tempot utan håller pulsen nere. Och
lunkade gjorde jag. Gick helt in i radioprogrammet och skulle inte
kunna redogöra för mycket av det jag såg när jag joggade förbi.
Kossorna som mitt i Palmeutredningen dök upp längst ute på öns udde
höll på att skrämma ihjäl mig. Hade inte sett tecken på liv den
senaste timmen och var helt upptagen av Christer Petterssons rättegång
när en hel hord med kossor och kalvar plötsligt glodde på mig och tog
mig tillbaka till verkligheten.
Vaknade dock aldrig riktigt till liv under de 14 kilometrarna men nu
är det i alla fall gjort. Alla steg man tar kan ju inte leda till
runner's high. Ibland är det bara en känsla av mellanmjölk. Och det är
ok.
Men kalvarna var åtminstone väldigt fina och allmänbildningens
Palme-fack fylldes på ordentligt. Inte fy skam för en höstlik
sommarkväll.