Terränglöpning à la Hasselö

Under mina två första löppass här ute på ön har jag funderat lite på skillnaden mellan när jag tycker att löpningen är skittråkig rent ut sagt och när jag faktiskt njuter.

Mitt första pass var ett intervallpass där 5x2,5 min skulle avverkas. Plus lite upp- och nerjogg förstås. Och det här var skoj! Åtminstone de tre första intervallerna där jag för en gångs skull kände mig som en löpare på riktigt. Trots att jag sprang på ordentligt så skenade inte pulsen utan höll sig där den skulle (dvs runt 85-90% av maxpuls). Inga problem alls och jag började på allvar känna mig som en gasell eller något annat snabbspringande djur. Några gaseller fick jag dock inte syn på men väl en massa grodor som jag säkert trampade på ibland.. sorry.. och en livs levande grävling. Och den var rätt så snabb den också. Precis som jag. De två sista intervallerna var vidrigt jobbiga men ändå tillfredsställande på något vis. Pulsen låg på i snitt 92% och det kändes. Tackar crossfiten för att jag numera inte har svårt att ta ut mig. Så summa summarum: intervallträning är skoj!

Mitt andra pass var ett lugnt långpass på 90 min. Jag bestämde mig för att springa utan musik eller sommarprat, något jag redan efter tio minuter tyckte var ett väldigt märkligt beslut. Grusvägen kändes trist och monoton och det var enbart vetskapen om att jag skulle få komma till en av mina favoritplatser på jorden om jag kämpade på som gjorde det möjligt att fortsätta. Men så hände något. Jag kom in i skogen. Och trots att myggen och flugorna älskade mig mer än nånsin och jag hatade dem mer än nånsin så blev det kul! Fokuset på att hitta rätt plats att sätta foten på bland rötter, klipphällar och stenar gjorde att jag kom in i ett flow och tråktankarna försvann. Jag kände mig kanske inte riktigt som en gasell, men åtminstone som en bergsget. Så summa summarum: terränglöpning är skoj!

Och för er som undrar vad den här löparsatsningen ska vara bra för så ska ni inte behöva vänta alltför länge på svaret..