27+5 km!

Trött! Nytt distansrekord - med råge. 27 km ultrajogg (dvs med matstopp på mysigt fikaställe, gång i uppförsbackar och många kartstopp och små kringelkrokar för att hitta tillbaka till leden) i stundtals helt omöjlig terräng (smala "alléer" av brännässlor, geggamojastigar, snår som nådde över huvudhöjd osv). Det känns i benen men kul var det! Åtminstone för det allra mesta. Och det är det jag minns nu efteråt.

Det började dåligt med ovilliga ben, en massa kullar/stup som skulle övervinnas och en allmänt oskön känsla. Och jag började fundera över om jag inte föredrar vandring framför löpning ändå. Det är ju så jobbigt att springa. Varför hålla på med nåt sånt? Och så långt också. Idioti.

Åt lunch på ett osannolikt pittoreskt ställe som dök upp ur ingenstans. Efter lunch var känslan radikalt annorlunda, benen började springa av sig själva och jag trodde aldrig de skulle stanna. Det gjorde de dock. Men inte förrän efter 27 km och även då hade de nog egentligen kunnat fortsätta lite till. Sista biten gick på asfalt och oj så snabbt det gick helt plötsligt. Om jag inte förstått skillnaden mellan terräng och asfalt tidigare så gjorde jag det verkligen nu.

Klokheten tog över och vi bestämde oss för att gå de sista fem kilometrarna tillbaka till bilen. Förhoppningsvis kommer benen tacka mig för det imorgon.