Springa på känn

Gav mig av utan en klar färdplan idag. Det är ofta så det går till när
jag ska springa de där lugna långa passen. Löpningen blir då lite som
en upptäcktsfärd, liknande såna där turer helt utan mål som man gav
sig ut på som barn. Där det ena ledde till det andra, där inget var
förutbestämt och där allt kunde hända. Kanske hittade man en skatt?
Eller bara ett nytt gömställe? Eller nån att spionera på och fantisera
ihop ett helt liv om? Jag kan verkligen längta efter de där tomrummen
där det finns plats för det oväntade i mitt numera något mer
schemalagda liv. Det hänger väl ihop med att vara vuxen antar jag -
att livet blir inrutat och planerat. Men det måste inte vara så. Det
väljer du själv.

På mina långpass får nyfikenheten och spontaniteten fritt spelrum. Jag
väljer väg efter känsla och hamnar där jag hamnar. Det är totala
motsatsen till att springa ett hårt intervallpass där hjärnan
(förhoppningsvis) kopplas bort och kroppen bara gör och funkar mer
eller mindre som en maskin. Under långpassen är hela jag med.
Närvarande som mindfulness-experterna så vackert skulle kalla det.
Löpningen handlar inte om att jaga tider och km utan bara om att
upptäcka och uppleva. Och det räcker väldigt långt.