60 min av ren och skär envishet

Ja - så hur gick det med terränglöpningen då? Ja, sisådär kan man väl säga. För att sammanfatta lite kort: hjärnan ville mer än kroppen som ägnade sig åt att skrika ut sin ovilja till att röra sig i varje steg. Min ökända envishet (dumhet?) visade sig dock från sin allra mest ihärdiga sida. Hur mycket kroppen än önskade få strunta i löpdumheterna idag så vann hjärnan. Men det var 60 minuter av ett evigt förhandlande mellan kropp och hjärna. Och just idag vann hjärnan. Bra eller dåligt? Ja det kan man ju undra.

Jag som brukar predika om att lyssna på kroppen och ditten och datten, sorry men idag vann hjärnan över kroppen och det där med att leva som man lär, nja, inte just idag. Kroppen lyckades dock förhandla ner längden från tänkta 90 minuter till 60 minuter. Och kroppen verkade inte helt missnöjd efteråt i alla fall. Erkände med viss tveksamhet att det inte varit så tokigt ändå genom att ge mig en skön ro i kroppen till kvällens läsande och filmtittande.

Om det blir vila imorgon? Vi får väl se. Nordic lockar med kippade pull ups (jag vill verkligen lära mig det där nångång. Allra helst väldigt snart.) men just nu känns det totalt omöjligt att ens räta ut ryggen ordentligt så kanske kanske att kroppen får sin vilja igenom imorgon. Jag sa kanske.

Förresten - jag glömde nämna att jag även har träningsvärk i händerna. Händerna? Går det? Uppenbarligen.

Ett annat tillfälle: Fem timmars promenad totalt genomdränkt- inte utan min envishet