Till råga på allt elände så stod det tio snabba 90 sekunders-intervaller på schemat. Började med uppjogg till LillJansskogen där jag tänkte köra intervallerna - kuperad terräng alltså, så vidrigt det kan bli för en osugen löpare. Lite förvånat konstaterar jag att det känns väldigt väldigt lätt under uppjoggen. Pulsen ligger lågt trots att tempot är ok och benen känns pigga.
Väl uppe i skogen tolv minuter senare har alla tankar om att det skulle vara bättre att ligga i soffan försvunnit. Börjar första intervallen och jag flyger fram. Ja men faktiskt, den normalt så långsamma och sega löparen flyger fram. Benen har aldrig känts så spänstiga och det känns verkligen inte jobbigt, trots att tempot är högt. De fem första intervallerna flyter på på samma sätt. Inte en sekund känns det direkt tungt utan bara väldigt väldigt kul att springa snabbt. Den horribla backen i slutet av rundan orsakar visserligen svår andnöd men det är snabbt glömt och återhämtningen funkar perfekt. Under den sjätte intervallen kommer jag ikapp ett par killar som springer på i bra fart, men jag ska bara om. Här nånstans ligger jag på en puls på 95% av max men fortfarande - lätt som en plätt.
En tröja som höll vad den lovade idag.
Grymt bra! :) Kul läsning, härligt med löparenergi! :)
SvaraRaderaDu är väl helt enkelt bara sjukt vältränad! :)
SvaraRadera