Dag 1: Storulvån-Gåsen

Den första dagens vandring började egentligen redan på tåget upp. När SJ annonserade att vi var 2h och 15min sena i Östersund började en viss stress lägga sig över kupén. Istället för att vara framme kl 9.30 i Enafors skulle vi vara framme först 11.45 och med buss till Storulvån därefter och lite allmänt fix och trix innan vi kunde gå iväg räknade vi med att vara igång först runt 13-tiden. Normal vandringstid för de 20 km till Gåsen är 6-7 timmar och lägg på någon nödvändig matpaus till den tiden så kan ni förstå att vi inte hade sådär jättemycket tid att spela på. Min mamma baissade sig själv ordentligt och började prata om att hon minsann är gammal och inte kan gå så snabbt. Jag vet dock bättre - min mor är både stark och otroligt seg.

Solnedgångstider kollades upp, det diskuterades hur snabbt vi egentligen skulle kunna gå, hur vi skulle kunna dra ner på matpauserna men ändå få vila, om vi "starka ungdomar" (dvs brorsan och jag) skulle behöva springa i förväg för att fixa maten (dvs värma vatten), och hur jobbig är egentligen den där sista uppförsbacken på 5 km efter Gåsån?

Mitt i diskussionerna får vi ett nytt besked - vi är nu bara 1½h sena. Lugnt med andra ord. Kolugnt.

Framme i Storulvån skiner solen och luften är sådär hög och ren som den bara är i fjällen på hösten.

Stora delar av dagen ägnas åt de där lämmlarna. Hade ju hört att det skulle vara lämmelår - men det här slår mina vildaste fantasier. De är verkligen överallt. Ömsom döda, ömsom levande. Min mor fäller den något makabra kommentaren att vi kanske skulle samla på döda lämmlar och göra oss en lämmelmössa.. Jag nöjer mig med att försöka fotografera dem (de levande alltså) men de smiter undan gång på gång. Snabba som vesslor. Eller som lämmlar helt enkelt. Jag fick nöja mig med att fånga några renar på bild istället.

Framåt eftermiddagen växlar vädret snabbt och regn och sol gör varandra sällskap. Regnbågarna är många och de är sådär nära att man verkligen tror att man skulle kunna samla in guldet vid regnbågens slut. Brorsan och jag spekulerar i vad som skulle hända om en av oss står kvar och håller koll på var regnbågens slut är och den andra springer till just den platsen. Vad skulle hända med synvillan då? Vid den här tidpunkten är vi dock lite för trötta för att testa vår teori och längtar mer efter att komma fram till stugorna än efter att fånga guldet.

Och så plötsligt, efter sju timmars vandring inklusive mat- och fikastopp ligger plötsligt stugorna där. Som en uppenbarelse. Hade förväntat mig att se stugorna på långt håll men här dök de bara upp bakom en krök. Mycket tacksamt.

Efter att bytt till torra kläder plockade brorsan fram dagens middag - musselpasta med saffran och vitt vin till det. Behöver jag säga att det smakade bra?