Började igår läsa i Agneta Sjödins "En kvinnas resa" och mina funderingar fastnade direkt vid en uppgift som huvudpersonen i boken fick, (som för övrigt gör samma pilgrimsfärd som den livs levande Helena just genomfört) nämligen att varje kväll under ett halvår skriva ner vad man lärt sig av de människor man träffat under dagen. Gillar tanken, att rikta hela sitt fokus mot de människor man träffar och se det bästa i dem istället för att, som det kan bli ibland även för den bästa, sluta lyssna och fokusera på vilka smarta grejer jag ska säga när det blir min tur att prata. Ödmjukhet. I varje möte finns något att lära.
Idag till exempel, har jag lärt mig grejer om Berlin och andra världskriget av min fd. chef som inspirerade mig att få veta mer. Inte illa. Så pass att jag blev grymt sugen på att åka till Berlin.
Tyckte mycket om boken -andemeningen i den- men jag kan tröttna lite på hennes sätt att skriva, det finns en naivitet i orden som jag har lite svårt för. Men så är ju dethär en av hennes första böcker också.
SvaraRaderaAh, ska bli kul att höra vad du tycker om boken. Jag har lite svårt att placera Agneta Sjödin, hon är en sån där som jag inte vet om jag gillar eller inte orkar med... i gränslandet nånstans :) Otroligt vacker är hon åtminstone :)
SvaraRaderaMed tanke utifrån att lära sig saker så har du lärt mig nåt om körtelfeber :) och även andra tänkvärda saker titt som tätt :)
Jag har lyssnat på den som ljudbok och gillade verkligen budskapet i boken. Skriver sedan ca 15år dagbok varje kväll och jag kanske skulle lägga till ett par rader med vad jag lär mig av de männsikor jag möter..
SvaraRadera