Rapport från Tjurruset 2011

Så var det då dags igen att ta sig an årets löparutmaning - Tjurruset. Förra årets upplevelse var grym och jag förväntade mig något liknande i år, fast kanske lite tuffare. Det verkar ju som att tävlingsledningen är livrädda för att göra ett lopp som är enklare än tidigare års lopp så vansinnigheten i loppet verkar eskalera för varje år som går. Var ska det sluta?

I år var platsen för Tjurruset Norra Djurgården, något som kändes lite ospännande på förhand eftersom det är där jag springer åtminstone hälften av alla mina träningspass. Jag undrade också hur lerigt det skulle kunna bli egentligen? Tänkte att det ju inte är någon urskog vi rör oss i direkt, utan en kunglig nationalstadspark. Kuperat förstod jag dock att det skulle bli, för maken till backtät skog får man leta efter.

Vädret var perfekt, 8-10 grader och sol och mitt humör var likaså på topp. Värmde upp tillsammans med Friskis & Svettis och längtade efter att få komma iväg. Taggad till tänderna.

Första kilometrarna gick på för mig välkända stigar och var väldigt lättsprungen, lite upp och ner men inga direkta hinder.

Efter ca 3 km dök de första svårigheterna upp, en ravin med omkullfallna träd som man fick ducka för och rötter som man fick se till att inte snubbla på. Men fortfarande rätt så enkelt. Lite lerigt och klafsigt, men inte farligt alls. Det skulle bli värre..

Strax därefter började själva Tjurruset kan man säga och det fortsatte hela vägen in i mål. Vi sprang i sjön med vatten bitvis till midjan, här lyckades jag göra mitt första dopp när jag snubblade på några stenar i ett försök att inte bara vada fram utan även springa i vattnet. Dumt, men det skulle visa sig att det snart var dags för ett antal obligatoriska bad, så det spelade inte så stor roll.

Bilder: www.tjurruset.se

Efter vattenhindret ville musklerna inte riktigt svara, de var väl nerkylda och undrade vad jag höll på med antar jag. Vi fortsatte på mindre stigar där det bitvis gick rakt upp eller rakt ner och det var svårt att göra något annat än att ta sig gåendes framåt. Pulsen låg nu ändå väldigt högt och skulle göra så resten av loppet.

Vi fortsatte ut på en äng med lite enkel löpning och några hinder som skulle passeras. Inga konstigheter. Det var skönt att få springa på lite och inte behöva tänka på var jag satte fötterna. Jag sprang om lite folk, men vågade inte riktigt ta ut mig helt än eftersom jag visste att mördarbacken och träsket var kvar att genomföra.

Mördarbacken skulle visa sig vara ett av mina starkare kort. Den bestod alltså av en extremt brant backe som man normalt använder som ansatsbana för backhoppning.. Jag klättrade på alla fyra och fick extra energi i just det här momentet och skaffade mig ännu mer energi genom att lyckas bra och klättra om kämpandes tjejer. Benen var i stort sett döda efter den här backen men någon uppe på backkrönet sa att det bara var 750 meter kvar nu så då var det ju bara att ge allt.

Den där informationen skulle dock visa sig vara gravt felaktig. När vi sprungit några minuter efter backen kom vi till helvetesträsket. Ett träsk som i sig var 800 meter. Glöm 750 meter till mål alltså. Här skulle min uppfattning om Kungliga Djurgården få sig en rejäl törn. Vi befann oss i något slags djungel. Det var blött, lerigt, snårigt, ja riktigt jä*ligt helt enkelt. Till en början var skrattet med mig när jag krälade i leran, fastnade med benet, drog mig upp liggandes raklång i leran, upp och stå, och så ner igen i gyttjan. Till slut blev det dock en aning tjatigt. Och inte särskilt kul längre. Nu ville jag bara vara i mål. Trött på leran, trött på att inte kunna springa utan bara klafsa fram på något vis. Mer kraft gick till att ta sig i vertikal riktning än i horisontell.

 Bilder: www.tjurruset.se

Efter vad som kändes som mer än en evighet tog träsket äntligen slut och jag var övertygad om att jag befunnit mig i en regnskog i Afrika snarare än i en förlängning av hemtama LillJansskogen. Krafterna började tryta och benen var mer än måttligt sega efter att ha kämpat i gyttjan. Det skulle visa sig vara en kilometer kvar till mål, en kilometer som jag inte minns särskilt mycket av alls. Sprang på så mycket jag kunde, passerade några tjejer som gick och tog mig i mål efter 1 timme och 12 minuters utmaning.

Genomblöt och trött var mitt enda fokus att byta om så fort som möjligt så glömde till och med bort att ta en bild på lerhögen innan kläderna åkte av.

Såhär efteråt är jag mer än nöjd. Jag förbättrade min tid med 6 minuter sedan förra året, trots att årets bana enligt mig var betydligt tuffare. Den stora skillnaden från förra året var att det i år var omöjligt att inte hamna i lera upp till armhålorna. Förra året kunde man ofta välja en mindre lerig väg, men i år var det bara att inse faktum. Det här är mer ett en mil långt gyttjebad än ett motionslopp i löpning. Jag hamnade på plats 222 av 1350 damer, vilket är bättre än förra året och en bra prestation av en icke-löpare som jag. Framförallt är jag nöjd att jag lyckades ta ut mig ordenligt. Jag vågade springa på och hade absolut noll krafter kvar i benen när jag gick i mål.

För er som vill se mer från loppet rekommenderar jag bilderna som ligger på Tjurrusets hemsida.