Intervaller i Hammarbybacken

Att vakna till strålande sol och veta att dagen ska spenderas utomhus, tränandes, måste vara en av mina topp 5- känslor. Igår hände just det. Solen sken från en klarblå himmel och Erika och jag hade planerat att ses i Hammarbybacken utrustade med stavar för att ta oss an den beryktade backen. Sara har gjort det, Sofie har gjort och snart har väl alla träningsbloggare gjort det om man får tro det här facebook-eventet.

Vi tog tunnelbanan till Hammarbyhöjden, av med överdragskläderna, på med stavarna och så var det bara att börja. Vi inledde på baksidan av backen där en grusväg slingrar sig upp mot toppen. Den här slingan är inte lika brant som backarna på framsidan så den passar perfekt som uppvärmning, om än en uppvärmning av det jobbigare slaget. Ner på framsidan och så upp igen, fast den här gången rakt uppför backen i liftspåren. Inte helt lyckat kanske då det var så brant att det liksom inte gick att gå ordentligt och dessutom lerigt. Lite Tjurrusetkänsla på den.

Sedan hittade vi den slinga som skulle bli min favorit. Till vänster om liften går det en mer slingrande väg upp mot toppen. Lite längre än den första slingan vi tog och alldeles perfekt jobbig. Jag kopplade på autopiloten och bara körde. Uppe på toppen träffade jag på Erika som berättade om hur hennes tankar gick i de jobbigaste momenten och jag insåg då hur lite jag tänker när jag kör intervaller av det här slaget. Jag tänker inte på att det är jobbigt, tänker inga pepptankar, tänker egentligen ingenting alls. Jag bara gör. Utan reflektion. Totalt frånvarande skulle man kunna kalla det. Eller så kan man se det som total närvaro.

Sex vändor upp och ner för backen blev det, för det mesta skidgåendes och på de lite flackare delarna skidlöpandes. Och konstaterar igen att skidlöpning är vansinnigt jobbigt. Men effektivt. Pulsen låg runt 90% i intervallerna och efter 80 minuter flängandes upp och ner för "berget" så var vi mer än nöjda.

Väl hemma njöt jag av den där fantastiska välmåendekänslan som infinner sig efter ett slitigt pass utomhus. En matt kropp som väldigt gärna tas emot av soffan. Och som extra grädde på moset väntade glöggmingel hos Sara på kvällen. Har svårt att tänka mig en bättre uppladdning inför kakfrosseri.