No mercy

Ett annat träningstillfälle med Erika - då betydligt flamsigare än igår..

Igår firade jag och Erika ettårsdag. Ja som vänner alltså. Vi inledde kvällen i sann bloggaranda med att svepa en smoothie från Blueberry innan vi begav oss till Friskis City vilket faktiskt även var platsen för vår första date, då för ett år sedan.

Erika kom med förslaget att vi skulle köra ett Box-pass och jag var inte sen att haka på. Finns väl inget bättre sätt att visa sin vänskap på än genom att puckla på varandra?

Det var väldigt länge se'n jag körde ett box-pass och även länge se'n jag körde ett gruppass överhuvudtaget. Jag hoppades på ett pass där jag fick köra skiten ur mig rent ut sagt och bestämde mig innan att göra alla övningar så jobbiga de bara kunde bli. Inget mesande.

Den inledande styrkedelen innan själva boxningen satte igång kändes som en bit av kaka. Enkelt. Så var det inte för ett par år sedan när jag regelbundet gick på gruppass. Jag har uppenbarligen blivit stark.

Själva boxandet var grymt kul och vi taggade till ordentligt båda två. Passet var relativt enkelt rent tekniskt vilket passade min "köra järnet, slippa tänka"-mentalitet.

Så blev det då dags för den avslutande delen där man inte bara kör mot sin partner utan även "slåss" mot andra. Och där och då var jag helt inne i bubblan. Jag sa till Erika att "nu fas*n ska vi visa dem" och tror även jag tog orden "nu ska vi slå ner dem" i min mun. Hoppsan. Jag menade inget illa. Det var bara ett uttryck för adrenalin. Och tävlingsinstinkt.

Och jag slog och slog, med hopp om att motståndaren skulle vackla till.. och när passet var över var det med darriga armar och lätt illamående jag lämnade tillbaka boxhandskarna. Just så som jag tänkt mig det hela. Jag är glad över att jag är van att träna med hög intensitet. Numera är jag inte längre rädd för att ta ut mig och jag vågar satsa allt och vet att jag orkar lite mer än jag tror. Stor skillnad från förr då jag blev rädd för att jag skulle svimma eller inte orka mer och därför trappade ner alldeles för tidigt.

Tack Erika för sparringen. Och ett ännu större tack för vänskapen.