Sliten eller konsten att lyssna på kroppens signaler

Status: Trött i huvudet. Trött i kroppen. Lite småont här och där. Ingen lust med så mycket alls. Sliten med andra ord.

Ställer därför in kvällens CrossFit, även om det tar emot. Visst skulle jag kunna träna ikväll. Jag är ju inte sjuk liksom. Passet skulle dessutom säkert gå hyfsat, särskilt när den där berömda tävlingsinstinkten sätter in. Och efteråt skulle förmodligen tröttheten vara som bortblåst och jag skulle vara hög på endorfiner och inte alls förstå vad jag menade med att vara sliten. Och så skulle jag se den reaktionen som ett bevis på att träning gör mig pigg.

Men förra årets Vasalopp lärde mig en läxa - uppenbarligen är jag den typen av person som kan köra på tills det slutar med ett totalstopp i maskineriet. Tjurig.

Just den här typen av allmän sliten känsla hade jag under den sista träningsmånaden inför Vasaloppet. Men jag körde på ändå. Ville ju att Vasaloppet skulle gå så bra som möjligt. Två veckor innan loppet sa kroppen ifrån helt. Den ville verkligen inte. Varje försök till träning slutade med att jag fick avbryta för att kroppen vägrade lyda order.

Så höll det på. Tills det var dags för Vasaloppet. Tanken på att ställa in loppet fanns där ända till startskottet gick - men jag beslutade mig ändå för att köra. Och jag tog mig ju igenom, men enbart med hjälp av envishet och tjurighet. Loppet var annars ett rent helvete. Direkt efter målgång började jag hosta och den hostan med tillhörande feber som kom och gick höll i sig fram till juli ungefär. Det vill säga i ungefär fyra månader. En väldigt tydlig reaktion och ett kvitto på att mitt sätt att ignorera kroppens signaler inte varit särskilt smart.

Så den här gången väljer jag att vila redan nu. Förmodligen räcker det med ett par dagar med bra mat och mycket sömn så är jag tillbaka på banan igen. Och det är verkligen ingen katastrof med några vilodagar och ett par "missade" pass. En katastrof vore det däremot att låta tjurigheten styra och göra om samma misstag igen.