Oväntad löpning

Ja. Ni vet vad jag skrev igår. Att idag skulle bli lustens dag. Inga måsten. Vad jag såg framför mig var mig sittandes i soffan med en bok eller framför Australien Open. Ja och visst, precis det har jag gjort också. Men dessutom, vilket verkligen överraskade mig, så vaknade jag med ett träningssug.

Under Australien Open-finalen gjorde jag mitt bästa för att stilla suget. Testade att stå på händer, gjorde en massa armhävningar ("vanliga" armhävningar, smala tricepsarmhävningar och min favorit "krokodilarmhävningar" som Sofy kallar dem) och stod i plankan under sidbytena. Testade även lite armbalanser och andra yogatrix.

Suget gav hur som helst inte med sig så efter tennisen gav jag mig ut på den tidigare "vanliga" Djurgårdsrundan. Var väldigt länge sen sist nu. Efter min stressfraktur i foten som jag drog på mig i höstas har jag knappt sprungit över huvudtaget. Så tänkte mig den korta Djurgårdsrundan bara för att få komma ut och röra på mig. Delvis inspirerad av dagens Svd-artikel om alla blogglöpare.

Redan från start kände jag hur kroppen riktigt njöt av att få komma ut i solen och snön. Så jag sprang på och bytte ut den korta rundan mot den lite längre, dvs 8 km istället för 6. Och jag som alltid brukar ha en otrolig uppförsbacke att ta mig över när jag haft löpuppehåll. Oavsett i hur bra form jag tycker mig vara, så brukar just löpningen ha en egen form. Som om löpkonditionen enbart går att träna upp genom löpning. Känner ni igen er?

Idag upplevde jag i alla fall inte alls nåt åt det hållet. Det var som om jag aldrig haft nåt uppehåll. Helt underbart! Och jag tackar längdåkningen för det! För visst måste det vara alla dessa timmar i spåren som ju på något sätt liknar löpning som gjort skillnaden?

Klockan visade 45:40 när jag var tillbaka 8 km senare. Mycket nöjd med tanke på snöunderlaget och det faktum att jag knappt sprungit på 4-5 månader.