Fortsätter upplevelselöpningen

Gör ett försök att förlänga semesterkänslan genom att åka bort över helgen - hem till Linköping, staden där jag växte upp.

Ger mig ut på upptäcktsfärd med joggingskorna på fötterna och tänker att jag aldrig sett min hembygd på det här sättet. Tänker att det är otroligt vackert på Östgötaslätten. Tänker att jag nu förstår varför just blåklint är Östergötlands landskapsblomma. Upptäcker att höbalar kan vara väldigt vackra när de glänser i solen. Tänker att jag måste varit blind som inte sett allt det här tidigare. Men tänker också att jag är väldigt glad över allt som finns kvar att upptäcka tack vare det faktum att jag inte varit så uppmärksam tidigare. Fantiserar om hur stort Sverige är och hur många löparrundor som finns att göra och så mycket det finns att se. Tänker att när Sverige är "slut" så finns Europa... osv.

Det var de 11 första kilometrarna. Enbart positiva känslor och tankar. Löparhög.

Se'n börjar det göra lite ont här och där. Knäna protesterar, höfterna är trötta. Dessutom gassar solen och jag förbannar den för att den måste skina just på mig. Inte finns det några träd att gömma sig bakom heller. Bara öppen j*la landsbygd. Ni vet, den där landsbygden som det alldeles nyss romantiserades över. Jag börjar tänka att det här kanske inte var så smart - 15 km på asfalt när jag aldrig utsätter mina ben för just asfalt annars. Tänk om jag blir skadad på kuppen?

Hemma igen tar mig ett glas kall mjölk och tänker att det förmodligen inte finns något godare. Stretchar ute på gräsmattan bland mammas vinbärsbuskar och har väldigt snabbt glömt det där onda och börjar undra varför jag inte sprang längre.

 Nedbrunnen bil på kusligt grustag