Löpning som ger mersmak!

Håller på att smälta alla upplevelser från löparsemestern på Österlen samtidigt som idéerna om vad som ska bli nästa äventyr ploppar upp i samma takt som finnar på en tonåring. Att springa på ultravis visade sig vara långt mycket mer spännande än jag nånsin kunnat tro.

Så vad var det som var så bra då?

Att se nya saker
Den här typen av löpning väcker verkligen min nyfikenhet. Att springa på helt nya platser gör att det dyker upp överraskningar överallt. Allt från att hitta fram till en underbart pittoresk kaffestuga efter 13 km i urskogen till att träffa på tre skogshuggande killar ute i ingenstans med motorsågen liggandes i gräset som snarare såg ut att vara tagna ur en film med en massa droger inblandade än att vara ute för att hugga ner träd. De små händelserna och upplevelserna blir stora och plötsligt ser jag mer, hör jag mer och känner mer.

Att vara totalt närvarande
Att springa bland stock och sten kräver uppmärksamhet och äventyrskänslan tränger bort alla vardagstankar. Fokuset ligger på att leta efter nästa orangea markering och inte snubbla på vägen snarare än att överanalysera sin tillvaro och tänka för mycket. Och det bästa är att behovet av att överanalysera försvinner eftersom saker och ting blir så mycket klarare och tydligare när man är närvarande.

Att hinna prata om allt och ingenting med min fina Frida
Ojojoj, vad man hinner prata mycket under långpass. Och dessutom får man prata till punkt. I skogen finns det inte mycket som avleder uppmärksamheten och man har all tid i världen. Att vissa särskilt engagerade diskussioner ledde till att vi sprang lite fel och tappade bort leden får man ta.

Att upptäcka nya sidor av hur kroppen reagerar
Det är coolt att se hur kroppen så snabbt växlar känsla. Och coolt att de 12 sista km kan kännas lättare än de 15 första.

Löparsemestern på Österlen har gett mig en enorm lust att upptäcka. Jag drömmer nu om att utforska Stockholms alla terrängspår, om att hitta vandringsleder att göra helgutflykter till och om att springa långt. Och jag har full förståelse för Rune Larsson som i sin ungdom satte sig på tåget eller bussen och åkte 5-10 mil för att sedan ta sig hem till fots. Varför inte? Det låter ju riktigt kul ju!

Skillinge - Simrishamn - Med konstant havskänsla

 Vilse?

Fantastisk kaffestuga i Andrarum

Otillgänglig terräng? Icke - men fästingtät

Våra ständiga följeslagare korna