Att låta sig imponeras

Häromdagen fick jag frågan om det inte är frustrerande att träna på CrossFit Nordic där många har kommit så väldigt mycket längre än jag själv både vad gäller styrka och teknik. Frågan handlade väl egentligen om hur det känns att inte vara bland de bättre, kanske rent av vara sämst ibland. Ni hör ju hur det låter. Sämst sämst sämst. Inte mycket positivt i det ordet. Borde det inte vara otroligt nedslående att vara sämst? Varför överhuvudtaget utsätta sig för nå't sån't?

Min spontana reaktion på detta är att det är precis tvärtom. Jag älskar känslan av att bli imponerad av människor, vilket jag verkligen blir av dessa CrossFit-människor som lyfter tungt, hoppar högt och dessutom är smidiga som apor. Det finns inget som gör mig mer motiverad och inspirerad till att träna som att omgärdas av superatleter. Kan de så kan jag! Och utvecklingspotentialen är oändlig, vilket bara gör det hela ännu mer inspirerande. Ju omöjligare mål, desto mer motiverad blir jag.

Chins - omöjligt idag, men vänta bara och se..

Men en tanke slog mig plötsligt, att det som för mig är ren inspiration och något väldigt positivt kan upplevas som jättejobbigt för någon annan. För det innebär ju också att utsätta sig för att vara sämst. Och det klingar ju inte så snyggt förstås, det håller jag med om. Att vara sämst. Men är det så farligt då, att för ett ögonblick vara sämst?

Det kommer ju inte att vara så för alltid om jag får som jag vill. Ärligt talat så känner jag mig inte ens särskilt dålig även om jag i sammanhanget är sämst. Jag råkar ju bara ha valt ett sammanhang där folk är supervältränade. Och jag kan lova att min utvecklingskurva blir betydligt brantare om jag utsätter mig för sämstsituationer där jag kan lära och inspireras av andra än om jag alltid väljer de bekväma situationerna där det istället är jag som får briljera.

Jag stannar bara upp och tittar. Låter mig imponeras. Och får en massa energi av att se folk som kan sin sak.