17 december 2010

Att låta sig imponeras

Häromdagen fick jag frågan om det inte är frustrerande att träna på CrossFit Nordic där många har kommit så väldigt mycket längre än jag själv både vad gäller styrka och teknik. Frågan handlade väl egentligen om hur det känns att inte vara bland de bättre, kanske rent av vara sämst ibland. Ni hör ju hur det låter. Sämst sämst sämst. Inte mycket positivt i det ordet. Borde det inte vara otroligt nedslående att vara sämst? Varför överhuvudtaget utsätta sig för nå't sån't?

Min spontana reaktion på detta är att det är precis tvärtom. Jag älskar känslan av att bli imponerad av människor, vilket jag verkligen blir av dessa CrossFit-människor som lyfter tungt, hoppar högt och dessutom är smidiga som apor. Det finns inget som gör mig mer motiverad och inspirerad till att träna som att omgärdas av superatleter. Kan de så kan jag! Och utvecklingspotentialen är oändlig, vilket bara gör det hela ännu mer inspirerande. Ju omöjligare mål, desto mer motiverad blir jag.


Chins - omöjligt idag, men vänta bara och se..

Men en tanke slog mig plötsligt, att det som för mig är ren inspiration och något väldigt positivt kan upplevas som jättejobbigt för någon annan. För det innebär ju också att utsätta sig för att vara sämst. Och det klingar ju inte så snyggt förstås, det håller jag med om. Att vara sämst. Men är det så farligt då, att för ett ögonblick vara sämst?

Det kommer ju inte att vara så för alltid om jag får som jag vill. Ärligt talat så känner jag mig inte ens särskilt dålig även om jag i sammanhanget är sämst. Jag råkar ju bara ha valt ett sammanhang där folk är supervältränade. Och jag kan lova att min utvecklingskurva blir betydligt brantare om jag utsätter mig för sämstsituationer där jag kan lära och inspireras av andra än om jag alltid väljer de bekväma situationerna där det istället är jag som får briljera.

Jag stannar bara upp och tittar. Låter mig imponeras. Och får en massa energi av att se folk som kan sin sak.

3 kommentarer:

  1. Åh vilket superklokt inlägg! Jag tänker nog som du, jag beundrar och ser upp till folk som är jätteduktiga på något jag vill vara duktig på. Klart att man ibland kan känna att "oj, vad långt jag har kvar" men samtidigt så ger det ju verkligen en morot till att förbättra sig. Det är ju själva drivkraften till utveckling, att ha förebilder,vore man bäst på allt så tror jag livet skulle vara väldigt mycket tråkigare...eller? :) Sen är det ju faktiskt väldigt roligt när man inser att någon annan ser på en själv just på det sättet, att kunna ge insipration själv. Det är häftigt med förebilder!

    SvaraRadera
  2. Bättre motivation kan man ju inte få än att omgiva sig med folk man är imponerad av och låta sig peppas av dem!

    SvaraRadera
  3. åh jag var där och provtränade crosfit en gång, det var helt fantastiskt, kul och megajobbigt! om jag inte hade så många träningsfavoriter skulle jag verkligen vilja få till lite crosfit på schemat oxå:)

    Kloka tänvärda ord för övrigt! jag blir oxå snarare motiverad till att utvecklas och fortsätta bland massa imponerande grymma människor, vilket får en att se att allt är möjligt. Kul med en sådan utmanande träning, för det är ju trots allt lätt att fortsätta med det som man redan behärskar på topp. Min nya träningsutmaning är yoga/pilates :)

    SvaraRadera